På en kanon

På lunchrasten tog jag en sväng in på Armémuseums gård. Jag vankade runt där en stund, fluktade på kanonerna. Rätt snygga.



Vid en närmare inspektion av dem (den jag fotade var händelsevis ett tolvpundigt stycke rövat från Danmark år 1650) såg jag att på de flesta fanns det ett litet ornament i form av liten kvinna. Var det kanske Moder Svea? tänkte jag, och kom sen att tänka på orimligheten i det eftersom kanonerna var danska. Var det kanske Moder Dana då? tänkte jag. Har danskarna ens en moder?

Äsch, det är nog en gudinna, kanske Victoria eller Nike. Eller ... varför inte Skade (det kunde ju inte skada, höhö). Skitsamma, den var fin i alla fall, och jag böjde mig närmare för att se exakt hur fin. I ansiktet.



Huuuh! Det är ju en apa! En långhårig apa. Det kanske är en apgudinna, kanske den i H.P Lovecrafts novell "Facts Concerning the Late Arthur Jermyn and His Family". Eller så har danskarna en apa som moder.

Tv-serier och Galactica

Det är några tv-serier, genom åren, som har varit lite bättre än andra. Vilka dessa är skiljer sig nog rätt mycket från person till person, men även inom samma person; vad man tyckte var bra då är inte alltid bra nu. Tipset kanske är att inte se om tv-serier. Å andra sidan, jag såg om "Star Trek Voyager" (1995–2001) härom året, och jag gillade den fortfarande, så nån regel att serier åldras dåligt per automatik finns nog inte.

Men det är nog vanskligt att pusha för gamla favoriter, för det nostalgiska spelar in rätt grovt. Och säger man till någon: "Titta på den tv-serien vetja", och denne inte har några nostalgiska omständigheter kring vad det nu rör sig om utan det bara är nån random gammal 80-talsgrej, ja då får man kanske räkna med att bristande omdöme blir domen över en själv.

Kanske är det bäst att alltid lägga till ett: "Jag tycker". Eller kanske: "Som jag minns det". Förresten, nu när jag tänker på saken så borde nåt liknande gälla för det mesta. Man ska inte säga, för att ta ett exempel: "Miljöpartiets förslag i den frågan är ju jättebra!" Man ska säga: "Jag tycker att Miljöpartiets förslag i den frågan är jättebra!" Eller dåligt.

Men nu kom jag bort från vad jag skulle skriva. Jag tänkte ju lista några tv-serier som jag har gillat, genom åren. Det blir bara några jag kommer på just nu. Säger någon: "Jamen den serien då" så kanske jag säger detsamma: "Ja just det, den borde jag har skrivit dit! Och den ... och den ... och den" Men så är det. Här är några.

"Jag, Claudius" (1976)
"Twin Peaks" (1990 - 1995)
"Riket" (1994)
"Rome" (2005-2007)

Ja som jag trodde, själva listans litenhet tyder ju på att jag har missat "den ... och den ... och den". Men skitsamma, anledningen till att jag skriver detta beror egentligen på att jag igår avsluta en tv-serie som jag tyckte var jävligt bra: "Battlestar Galactica" ([Pilot] + 2004-2009). Jag har hållit på ett antal veckor med den, men nu är jag klar.

"Galactica" (alltså inte den gamla 70-talsvarianten) har varit ett projekt som jag har påbörjat flera gånger, men aldrig avslutat. Jag såg nog några avsnitt när den var ny, och kom sen av mig. Nåt annat kanske kom emellan. Sen, några år senare kanske jag såg hela första säsongen. Och kom av mig. Några år senare igen, såg jag kanske både första, andra och halva tredje säsongen - innan jag av okända anledningar kom av mig.

Så på nåt vis har "Galactica" liksom legat och spökat i mitt bakhuvud i snart 10 år. Legat där som ett slags pågående projekt som liksom har skavt och pockat på. Men nu jävlar, tänkte jag för några veckor sedan, nu ska jag ta mig igenom hela serien. Så jag förberedde mig mer eller mindre på en lätt kraftansträngning.

En helt onödig förberedelse, skulle det visa sig. Om det var jag som hade mognat eller om det var serien som hade det vet jag inte, men nu satt den plötsligt där, som handen i handsken, som en pusselbit i en annan. Det var ingen ansträngning nu, utan det var som att konsumera ur ett ymnighetshorn av bra tv.



Och fan vad bra den är. Eller snarare då: Fan vad jag tycker den är bra. Tid var alltså ingrediensen som fattades, tid minus nostalgifaktorn. Rekommenderas.

Den första bildrutan

Nån som kan gissa vad detta är? Jag skulle inte kunna svaret på det själv om jag inte så att säga inte redan visste det, vilket jag ju gör eftersom det är jag som har lagt upp bilden.



Bilden är den första bildrutan (om man bortser från introt) ur den allra första  Scooby-Doo-episoden. Vi talar 1969 här - i USA alltså - till Sverige kom inte serien förrns ... äsch, jag vet inte, men det var nog inte sådär jättemånga år emellan, kanske bara ett par, för jag minns Scooby från Jullovsmorgon.

Som jag minns Scooby från den tiden så var avsnitten ganska lika varandra. Det var som att det fanns en mall, liksom. Vilket bekräftades när jag läste om det på Wikipedia: "The plot varied little from episode to episode. The main concept was as follows:" 

1: The Mystery, Inc. gang turn up in the Mystery Machine, en route to or returning from a regular teenage function, when their van develops engine trouble or breaks down for any of a variety of reasons (overheating, flat tire, out of gas, etc.), in the immediate vicinity of a large, mostly vacated property (ski lodge, hotel, factory, mansion, cruise ship, etc.).

2: Their (unintended) destination turns out to be suffering from a monster problem (ghosts, Yetis, vampires, witches, etc.). The kids volunteer to investigate the case.

3: The gang splits up to cover more ground, with Fred and Velma finding clues, Daphne finding danger, and Shaggy and Scooby finding food, fun, and the ghost/monster, who gives chase. Scooby and Shaggy in particular love to eat, including dog treats called Scooby Snacks which are a favorite of both the dog and the teenage boy.

4: Eventually, enough clues are found to convince the gang that the ghost/monster is a fake, and a trap is set (usually by Fred) to capture it. Or they will occasionally just call the local sheriff and get stopped by the villain half-way.

5: The trap may or may not work (more often than not, Scooby-Doo and/or Shaggy falls into the trap and/or they accidentally catch the monster another way, usually if the plan is explained in detail beforehand, then the attempted execution fails). Invariably, the ghost/monster is apprehended and unmasked. The person in the ghost or monster suit turns out to be an apparently blameless authority figure or otherwise innocuous local who is using the disguise to cover up something such as a crime or a scam.

6: After giving the parting shot of "And I would have gotten away with it too, if it weren't for you meddling kids" (sometimes adding "...and your stupid dog!"), the offender is then taken away to jail, and the gang is allowed to continue on the way to their destination.

Nu skulle jag kunna berätta om hur mycket antagligen dessa gamla jullovsmorgonskrämslar betydde för mig och mina framtida skräckpreferenser, men jag nöjer mig med att lägga upp bilden. Nån annan kan berätta om sina gamla Scooby-upplevelser istället, för jag är övertygad om att dessa satte sina spår hos många.

Grodyngel

Lördagen den första Juni och på en snöavstjälpningsplats i Skogås kan man fortfarande hitta snöhögar. Dessa högar består dock mer av sand och grus än av snö. Det känns rätt knäppt att vandra genom högt gräs, bland blommor och surrande insekter och med solen skinande ovanför sig, och då stöta på snö.



Fast det smälter fort undan. Ja, det har ju smält fort i flera veckor nu, men eftersom högarna var så stora tar det ändå sin tid. Och den smälta snön, den bildar sjöar där fördjupningar och diken finns.



Undras om man kan hitta grodyngel där, tänkte jag och böjde mig fram. Jomen sedär, små svarta skepnader, rätt många därtill, pilade ju omkring därnere i det kalla smältvattnet.



Jag stoppade ner näven i vattnet, inte helt olikt hur björnar fångar lax, kan jag tänka mig, och fångade upp en liten rackare.





Jag kikade närmare på den, tog några kort, och sen fick den återvända till sina kamrater. På engelska heter grodyngel tadpole.

Sommarpratarna

Såg att de hade riggat upp en liten scen på radiohusets gård. Där kommer årets sommarpratare att presenteras senare idag. Sommaren närmar sig; summarn kummar. Snart står på denna scen en massa kändisar, b-kändisar, okändisar (av olika valörer men som är kända för dem med okändiskoll) samt en vanlig människa med ett levnadsöde.

Ett levnadsöde .... vad jobbigt det låter. Tur att man inte har ett sånt. Eller så har man det. Äsch.

Å andra sidan, kanske kommer Sveriges Radio att gå all in i år. Kanske skippar man alla kändisar och artister denna gång, och låter någon typ Mark Levengood köra ensam hela sommarn. Ibland har det känts som att utvecklingen har gått åt det hållet.

---

Update: Nu är de presenterade. Det blev i stort sett samma typer man kunde gissa att det skulle bli. Nån trött politiskt korrekt komiker samt nån random Etiopen-svensk. Typ, och liknande. Ett par fel hade jag förresten i ovanstående text. Scenen hamnade inuti radiohuset pga dåligt väder, och att det blev Jonas Gardell istället för Mark Levengood.

Strul

Mobilen strular igen, vill varken ladda ner nya appar eller ens uppdatera de befintliga. Den hävdar att det inte finns tillräckligt med utrymme. Otacksamma jävel! Det finns hur mycket minne som helst kvar, och häromsistens gav jag den ett nytt minneskort.

Det är kanske så det automatiskt blir med en mobil som inte längre är ny, och som är i händerna på en förvisso väldigt välmenande person men som samtidigt är väldigt inkompetent. Så igår satt jag och letade på nätet efter andras liknande erfarenheter. Hur har andra gjort för att lösa liknande problem?

Det fanns massor av tips, exempelvis att ladda ner appar som har till uppgift att styra upp andra appars beteende. Men förfallet hade gått för långt, för den ville ju inte längre ta emot nya appar. Och i slutänden vete fan om jag löste nåt över huvud taget, trots idogt funderande och trixande.

Mobilen lever iofs, men den är inte längre klockren, som den fordom var. Det jag fick göra - och det är vad man nog måste göra - är att jag rensade i den. Rensade bort data som ligger och förstör, rensade bort gammalt cache-jox. Bort me't, helt enkelt. Och så stoppade jag pågående processer. Sen omstart.

Vaknade på natten sen. Det luktade brandrök i rummet. Tydligen ska man inte längre kunna ha ventilationen öppen, eller fönstret på glänt. Det brann i centrum, visade det sig, och brandkåren kunde inte göra sitt jobb på grund av stenkastare. Tja ... vad gör man?



Aftonbladet, SvD, SR, Metro, Expressen

SD vill att man ska få sätta in vattenkanoner, läser jag. Håller med, men varför gå över ån efter vatten? [sic!] Brandkåren har ju faktiskt de resurserna själva. Det är ju bra att spruta på.

En komet-tatuering

Då och då genom åren har jag funderat på att tatuera mig. Jag började nog tänka på saken redan när jag var tonåring. Den tiden ligger långt tillbaka nu, och jag har ännu inte tatuerat mig. Troligen gör jag det aldrig. Men det är kul att fantisera om saken.

Motiven har skiftat genom åren. Länge var den där haren i "Alice i Underlandet" en tänkbar kandidat. Den är fin och hade säkert gjort sig på mig. Men jag tror jag har släppt den nu. På sista tiden har jag funderat på en "Caesar-komet".



Vad är då en "Caesar-komet"? frågar du dig. Det korrekta namnet ska vara "Sidus Iulium" (”Julius stjärna”), vilket är namnet på den komet som sågs av häpna romare under några dagar i Juli år 44 före Kristus. Man tänkte att: "Aha! Julius Caesar har ju nyligen dött ... OCH ... det här är ju hans födelsemånad. Fan, den där saken uppe i himlen, den måste ju bara vara Caesars själ, och det vi bevittnar är ju naturligtvis att den flyger upp och tas emot av Gudarna!"

Eller nåt i den stilen. Ja, många tänkte säkert så kan man anta. Man vet ju inte säkert, men en sak som är säker är att Caesars arvtagare och efterträdare Augustus utnyttjade den tanken. Och vips (eller så småningom - saker hände i långsammare takt förr) fanns kometen på mynt (se ovan), och vips fanns ett "Den gudomlige Julius tempel" dit man kunde gå och tillbedja den färske guden och hans komet.

Varken förr eller senare har det väl funnits ett komettempel. Det ska ha funnits en staty av Julius Caesar i anslutning till templet, och på statyns huvud skall det enligt uppgift ha varit fästat en kometsymbol. Det är inte mycket kvar av templet i dessa dagar.



Undertecknad har förresten besökt resterna av det. Det var 2007. Av någon anledning hade man lagt blommor på resterna av altaret. Det verkar vara något som görs - kanske för att det ska bringa lycka. För säkerhets skull slängde även jag dit nån blomma. Jag vill minnas att jag möjligen ryckte den från nån närliggande rabatt. Det är dock inte den vi ser på bilden jag tog, utan en finare blomma.



Nu höll jag nästan på att glömma vad jag skulle tala om, nämligen tatueringar. Nå, på sistone har mina tankar som sagt gått mot en "Caesar-komet". De gamla avbildningarna - på statyn och på mynten - är inte särskilt snygga, och jag tänker att min variant väl är minst lika god som dessa. Eller inte. Här är en jag gjorde.




Dock är den inte klockren. Den kändes okej när jag gjorde den, men nu i efterhand tycker jag den har för många armar. Det blir lite vagnshjul över den. Dock bör den ha många armar, närmare bestämt åtta. Venus, enligt tradition, är en åttauddig stjärna, och Caesar sades ju stamma från just nämnda gudinna.

Den är också alldeles för tribal-aktig. Och alldeles för lik en jäkla kaststjärna. Kanske kunde en slags kombination av min variant och originalet vara grejen. Hur skulle en sån se ut?

Det spelar nog ingen roll, för det blir nog aldrig nån tatuering för min del. Jag kan förresten inte ens komma på var på mig den skulle sitta. Men som jag sa, sånt här är ändå kul att fundera kring.

Den sjuttonde maj

Idag, när jag skriver detta, är det den sjuttonde maj. Norges nationaldag (eller om man ska vara noga, deras grundlagsdag). Jag blev påmind om saken på tunnelbanan in till jobbet - ett gäng tjejer med norska flaggor trängdes omkring mig. Kul för dem - både att de får fira nationaldag samt trängas kring mig.

Vi firar ju inte våra egen nationaldag. Okej, jovisst, den sjätte juni ska ju vara nationaldagen, men den känns påklistrad, typ Halloween och Fars dag. Kanske borde vi gå in för nationalfirandet hårdare? Kanske maxa grejen, liksom. Fast det är en fin lina man har att vandra på där, mellan sund nationalism och rena tönterier. Å andra sidan, vem fan är jag att bestämma vad som är tönterier?

Jag kikar in på Wikipedia, vad har mer hänt den sjuttonde maj? Tja, låt se.

År 352, den sjuttonde maj, blev Liberius påve. Läser man på Wikipedia om honom så drabbas man lätt av iakttagelsen att antiken och medeltiden pågick helt parallellt. Antagligen intressanta tider att leva i.

1510, den sjuttonde maj, dör Sandro Botticelli efter att ha levt i ca 65 år. Om du undrar vad han hann åstadkomma under den tiden så svarar jag att bland annat så målade han den kända målningen "Venus födelse", den där vi ser Venus komma surfande på ett snäckskal, döljandes sitt kön med sitt hår samt sitt ena bröst med sin hand. Jag har hört att hur och var de håller sina händer och vad de allmänt pysslar med på gamla tavlor innehåller en massa symbolik, men för en nutiding som jag själv går denna förbi.

Den sjuttonde maj 1876 får Adolphe Sax patent ett nytt musikinstrument, som efter honom kommer att kallas saxofon. Han har utvecklat det som en förbättring av klarinetten. Frågar ni mig så är jag inte säker på att det är en utveckling.

Den sjuttonde maj 1979 föddes Jimmie Åkesson. Det är lite ironiskt att just han, som nog är all about nationaldagar, råkar födas på grannlandets nationaldag.

Ett anagram på "Sjuttonde maj" är "Dunsa mot tjej ". Jag vet väl inte om det var det jag gjorde på tunnelbanan i morse, där jag stod bland Norgeflagga-gänget, men om jag gjorde det så var det ju i så fall passande. Lite cirkeln är sluten liksom, åtminstone i den här bloggposten.

Jag vaknade ...

... till ljudet av regn. Till smatter mot fönsterbrädet. Jag satte in en hörlur i ena örat och lyssnade på ljudbok. Men bara en stund. Strax tog jag ut den och stängde av och återgick till att lyssna på regnet. Eller kanske till regnet. Vad säger man, på eller till? Att lyssna till regnet antyder ju att regnet har något att säga. Kanske säger det något, kanske i morse-kod. Undras vad. Säkert babbel. Eller smatter.

I mjölk och vin

Fredmans epistlar / N:o 71, Till Ulla i fönstret på Fiskartorpet. Text här, sång här. Den sången börjar med:

Ulla, min Ulla, säj, får jag dig bjuda
rödaste smultron i mjölk och vin,
eller ur sumpen en sprittande ruda,
eller från källan en vattenterrin?

Ja, detta låter ju gott och väl, men det finns en fråga att ställa sig här, nämligen detta om vinet? Det sjungs ju: "rödaste smultron i mjölk och vin" - är tanken alltså då att mjölken är blandad med vin? Det låter ju helt galet. Eller dricker man vinet till smultronen i mjölk? Det låter också konstigt.

Förresten sjunger ju, nu när jag tänker på saken, Kjell Höglund, i låten "Gennesarets sjö", "Dina kyssar smakar smultron och mjölk". Undras om dessa kyssar var vinindränkta, och om de i så fall nog hade smakat godare utan.